Lyssnar just nu på Tusen bitar av Björn Afzelius som min kusin skickade till min kusin. Jag känner på något sätt igen mig när han sjunger att allt kan gå i tu. För just nu har allt gått i tu. IGEN! Det verkar inte finnas något stopp. Jag undrar just när allt ska börja fungera och flyta på. Om någon frågar vad jag sysslar med och vad som händer i mitt liv kommer jag bara säga pass. Finns nämligen inget gott att säga om mitt liv. Jag försöker hela tiden. Hittar nya metoder och så bryts de.
Längtar så galet mycket till sommaren och hösten. Frågar någon vad som händer i mitt liv som kommer jag i alla fall kunna svara med stolthet. Hur ska man kunna fixa det för sig om man inte orkar? Och varför skriver jag överhuvudtaget en blogg när jag hatar att öppna mig själv och berätta om mig själv. Ironiskt va? Men å andra sidan är det rätt kryptiskt.
Under nyårsafton pratade jag med N. Han frågade varför allt blivit som det blivit och jag berättade såklart. Det jag då förstod är att många har en helt galen och korkad bild av mig bara för att jag umgåtts med en viss sorts personer. Om folk visste vad jag har "offrat" i livet just för att jag inte är en sådan, skulle man då bli behandlad på ett annant sätt? Skulle man känna sig starkare? Eller är det egentligen innerst inne inte omgivningen som spelar någon roll? Han sa i alla fall några kloka ord, nämligen "jag tycker inte att du har förlorat något men jag förstår att du har ett stort tomrum att fylla" och jag kan inte annat än hålla med om det.
Nu ska jag inte skriva mer här utan ställa mig i duschen och fundera. Jag är inte den som nöjer mig när livet inte är som jag vill ha det så nu ska jag fundera ut en lösning som ska vara tillfredställande. Kommer nog bli en lång duschning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar