Tänka sig så storartat. Den vansinngt tråkiga dagen övergick till kväll/natt och jobb. Jag lyckades både klä på mig och handla. Fast jag tror att jag måste styra upp mitt liv och lära mig hur man agerar när man är ledig så jag inte blir fet och förslappad!

Fast när man är sådär lite halvsliten, vid halvett tiden och vet att man inte får gå och lägga sig på en sisådär 7 timmar drömmar man sig lätt bort till sin sköna säng! Typiskt va! Hade jag vetat att jag fått gå och lägga mig precis när jag ville hade jag knappast gjort det, och sängen hade heller inte framstått som så underbar.

Godnatt på er alla som inte har en vaknatt inplanerad!

Tråktråktråk!

Mitt sommarlov just nu: lyssnar på tråkig musik för att försöka peppa mig själv en aning (ja av någon anledning blir jag peppad av dålig musik, typ boten anna-stuk), är hungrig för att jag inte orkar åka och handla och fryser för att jag inte orkar klä på mig. Jag har just sänkt mig under grottmänniskas stadie. Inte ens det mest triviala orkar jag med. Och tanken på att jag inte börjar jobba förrän kl 21.00 ikväll gör att jag snart kommer bli ännu mer trival! BOOOORING!!!!! Längtar tills min intensiva jobbsommar börjar! Och förstås tills mamma åker till USA och jag har fullt ansvar över hästen!

Sommarlov!

Trodde aldrig att denna dag skulle komma. Trodde inte ens att jag skulle överleva året. När jag nu tänker på vad jag har framför mig och vad jag har lämnat bakom mig skulle jag nästan kunna gråta en skvätt. Men inte för att jag är ledsen, utan rörd, precis som Sunes mamma. Allt känns så makalöst, och så nära. Det man har väntat så länge på är plötsligt runt knuten. Det är bara en sommar, en sommar som förhoppningsvis kommer bli toppen, och sen är det hösten. Den långa efterlängtade hösten. Då jag ta mitt pick och pack och sticker iväg. På en resa jag borde gjort för längesen men som ändå är nästan här. Jag, ryggsäcken och min spirituella vän! Det kan inte bli bättre!

Dock kommer allt bli ännu roligare när jag får min sambo. Är lite långtråkigt att bo själv emellanåt!

On of these things first

Är det något som fascinerar mig så är det syskonkärlek. Den är så djup på något sätt. Man bara älskar varandra. Vissa syskonpar kan, enligt mitt tycke, vara så sjukt omaka men ändå tycker de så mycket om varandra. De är så duktiga på att se det bra hos sitt syskon och förstå varför den är som den är. Kanske är det för att man fått bråka av sig de första 18 åren, eller i alla fall 15, av sitt liv, att man fått säga allt man haft på hjärtat. Det finns liksom inget osagt. Tänk om man hade sådan relationer med alla och att man såg på folk med de goda, fördomsfria glasögonen. Vad bra det skulle va då. Fast förstås, de där bråk-gnat-kjäbbel-åren kan man ju skippa. Lite speciellt ska man ju faktiskt få ha med sina syskon!