Karma

Vad är det som gör allt så krångligt egentligen? Varför hoppas man på en sak och får en annan. Varför händer det något när man är som nöjdast och något till när man är halvnöjd så att man tillslut hamnar långt ner. Varför tar det år att bygga upp något och sekunder att bryta ner? Varför är det svårt att höra komplimanger och lätt att höra nedtryckningar?

Varför ska man alltid vara en sådan hård människa. Varför ska man ha en sådan image? Varför kan man inte bara någon gång släppa på skalet? Jo för att när man släpper på det så slår det alltid hårt emot. Det är en enkel väg att välja ett skydd av tjock is istället för att vara skör och tillgänglig. Världen är ingen god värld därför kan man alltid räkna med att det slår emot en. Men hur misstänksam ska man vara? Hur mycket ska man skydda sig? Mår man bäst av att kunna ta emot både det bra och det dåliga eller mår man bäst av att inte känna något. Fast den hårda imagen är en jobbig vägg att hålla uppe. Den kan inte stå av sig själv. Ingen kommer igenom denna vägg. Ingen vågar komma nära förutom den som också vill bli skyddad. Men hur ska en människa kunna bära upp inte bara för sig själv utan också för en annan? När man egentligen själv vill vara någons lilla gumma. Men hur ska någon kunna ta en till sig som en lilla gumma när man har detta skydd. När man är hård som sten, kall som is. Man bygger upp sin egen väg och man bygger igen sina egna möjligheter. Men vilken väg är lättast? Ska man öppna upp skyddet och bli sårad om och om igen för att någon gång bland tusen få känna på den riktiga närheten?

Muren var krossad och skyddet borta. Man utstrålade öppenhet, sårbarhet och oskyddbarhet. Man lät sig bli omhändertagen. Man lät sig glömma bort. Man lät sig tappa kontrollen. Låta någon annan tänka åt en emellanåt. Man lät sig vara en lilla gumma. Ibland. Men man lät sig också vara stark. Det ledde till mycket dåligt men lite bra. Det lilla bra var mycket bra. Och det dåliga, ja det vet jag inte vad man ska tycka om. Ibland är det skönt att vara denna vän. Svårt att bli men lätt att vara.

Det känns ibland som att man står vid en stig. Den ena vägen är jobbig att ta och den andra vet man inte om man orkar. Stilla kan man inte stå för det kommer hela tiden något och trycker på. Vad ska man då göra?

Det har fortfarande varit en bra dag. Är fortfarande en bra dag. Och jag vill poängtera att lilla gumman i de flesta sammanhang är ett fruktansvärt uttyck, när det sägs med fel ton, med fel betydelse. Men den grundliga innebörden är fin tycker jag och det jag vill komma åt. Vilka ord man väljer är mindre viktigt. Bara den riktiga innebörden kommer fram!